Närmare 200 medlemmar hade samlats i Stockholm på ProSkandias första höstmöte för att lyssna på vice riksbankschefen Cecilia Skingsley, som tillsammans med Christer Käck, tidigare räntechef på Skandia, och chefen för Skandias kapitalförvaltningsbolag Lars-Göran Orrevall försökte besvara frågan hur länge vi ska behöva leva med minusränta.
ProSkandias ordförande Leif Hansson inledde kvällen och lämnade sedan över ordet till ProSkandias ledamot Sophie Nachemson-Ekwall. Hon ledde samtalet med den äran, där det gällde att dels sätta in riksbankens och dagens lågränteläge i ett större sammanhang, dels belysa hur Skandia hanterar nuvarande svåra marknadsläge.
Ämnet är hyperaktuellt. Dagens lågräntemiljö har fått de svenska livbolagen att köpa aktier och andra tillgångar för att få upp avkastning, men risken är att tillgångspriserna blir för höga och när de väl faller så kommer pensionärerna drabbas ordentligt. Skandia har hittills klarat sig bra med sin bredd i olika investeringar, men även Skandia känner av det låga ränteläget. Och åsikterna om den roll riksbanken spelat och kan spela framöver går isär.
Cecilia Skingsley inledde med att påpeka att den svenska inflationsmålspolitiken varit framgångsrik och lett till större köpkraft och stabilare lönebildning sedan målet infördes. Och det är inte bara i Sverige som räntan är låg, även internationellt sett är räntorna rekordlåga. -Vår startpunkt har hela tiden flyttats nedåt, förklarade Cecilia. Nu utvecklas den svenska ekonomin i rätt riktning, i en osäker värld, men tillväxten väntas plana ut.
Men varför sjunker realräntan och varför är återhämtningen så svag efter den globala finanskrisen 2008-2010? Orsakerna kan diskuteras – några exempel, som pessimisterna brukar framhålla är:
· Högt sparande för att vi åldras.
· Hushållen har blivit försiktiga p g a växande ekonomiska klyftor.
· Teknologin ger inte samma produktivitetstillväxt som tidigare.
För att komma ur detta vill ”pessimisterna” ha en minusränta på 8-10 procent!
Optimisterna däremot tror mer att orsaken är kvarvarande effekter av den globala finanskrisen och att man därför måste skriva av skulder och sanera bankerna i Europa.
Cecilia Skingsley slog fast att det även fortsättningsvis kommer krävas en expansiv penningpolitik för att bibehålla den stigande inflationstrenden. Fram tills årsskiftet planerar riksbanken att köpa obligationer för 245 miljarder kronor, vilket motsvarar en tredjedel av den svenska stocken. -Penningpolitiken behöver ett mål och det svenska inflationsmålet på två procent har fungerat väl och är värdefullt att upprätthålla. Penningpolitiken har medverkat till återhämtning i svensk tillväxt och högre inflation. Men på längre sikt måste också andra åtgärder än penningpolitik användas för att förbättra de ekonomiska möjligheterna.
-Mycket av de åtgärder som behövs för att skydda svensk ekonomi, som mindre tryck på bostadspriserna och en bättre arbetsmarknad, framförallt för utrikesfödda, ligger utanför riksbankens kontroll, sa Cecilia Skingsley. -Jag ser betydande utmaningar på arbetsmarknaden, som brist på arbetskraft, och stora skillnader i sysselsättning mellan medborgare födda i Sverige och utrikes födda. Penningpolitiken kan inte lösa dessa utmaningar!
Någon plan för livbolagens press på avkastning har inte Riksbanken. Risken för att börsen blivit övervärderad följs däremot noga.
-Riksbankens uppgift är att se till att vi har ett fungerande betalningssystem, och då behövs likviditet. Det blev ett problem när räntan och börsen föll samtidigt 2010. Där är vi inte. På kort sikt är fokus istället på sysselsättningen. Det viktiga är att få människor i arbete. På sikt leder det till ökad inflation, vilket är bra för då stiger räntan, och det kommer gynna pensionerna,, sa Cecilia Skingsley.
– Vad gäller minusräntan är prognosen att vi börjar höja nästa höst och att styrränta kommer att vara över noll, en halv procent, 2018. Höjningen kommer fortsatt att vara långsam, troligen 0,6 procent om tre år, förklarade hon.
På Sophie Nachemson-Ekwalls fråga varför man inte höjer inflationsmålet svarade Cecilia att detta måste ske i samklang med de tongivande centralbankerna, som måste gå före – Sverige kan inte gå ensam!
Läs om Lars-Göran Orrevalls och Christer Käcks anföranden på mötet här.
